» » Träning & stolthet!

Träning & stolthet!

posted in: Okategoriserade | 0

Det fanns en tid i mitt liv då nästan all min vakna tid gick åt till träning och tävling. Min träning var väldigt rolig men också mycket starkt kopplad till prestation och att räkna segrar och medaljer. Nu för tiden har mitt fokus kring fysik aktivitet och träning helt ändrats. Det viktiga idag när jag tränar är framför allt är att ha roligt, må bra och förbli stark och pigg i kroppen. Gillar verkligen uttrycket: Stark är det nya SMAL :-)

Uppskattar mycket att köra ett hårt träningspass av valfri aktivitet där jag efteråt häller ut mig själv i omklädningsrummet helt löddrig och slut. Duschen efteråt blir en välbehövlig belöning och att sedan få komma ut från omklädningsrummet ren, fräsch, påfylld av endorfiner och glädje är för mig en njutning och en stund då jag känner mig stolt över mig själv och min arbetande kropp. Jag skulle verkligen önska att fler människor av idag kunde få känna denna härliga känsla kring fysik aktivitet. För många människor omkring mig så verkar motion, träning och fysik aktivitet nämligen bara vara ett fett MÅSTE och något som är förknippat med ångest och skuld (när träningen än en gång inte blev av denna vecka heller)

träna1

Som idrottsmassör och hälsoinspiratör har jag nog hört alla ursäkter som finns för att inte träna och ta hand om sin kropp och hälsa, visst kan det finnas många hinder för träning i ett stressigt liv, dock tycker jag att den här tavlan jag hittade i en tidning på ett väldigt träffande sätt berättar om det största hindret som finns för många av oss:

my way

Så istället för att hitta på ursäkter för varför du inte hinner/skall träna hitta istället tid för dig själv, din kropp och din hälsa. Utmana dig själv fysiskt och se hur långt du kommer. Du behöver inte jämföra dig själv med någon annan än dig själv. Du behöver inte vara bäst, snyggast eller starkast, du behöver bara känna att du tar hand om dig själv och når de mål som du själv satt upp.

Min kära make har på äldre dagar hittat träningen och gått och blivit elitmotionär inom triathlon och han kommer aldrig att vinna, aldrig bli bäst, aldrig bli uttagen till något världslag. Men han kan känna sig starkare, nöjdare, friskare, få bättre tider än tidigare, träffa nya vänner med samma intresse, bli framburen av en stolt familj som tycker att han är bäst när han gör det han känner passion och glädje för. Det som har slagit mig efter hans senaste två tävlingar och som har lockat fram glädjetårar hos mig är inte bara min mans prestationer utan det är faktisk andra minnen som verkligen har etsat sig fast hårdare än andra, (även om det här ögonblicket är helt oförglömligt)

träna2

En stolt dotter tillsammans med en helt slutkörd men glad pappa

IronMan Kalmar August 2014 (3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning)
Har följt min man och 2 kompisar män under hela dagen. Stämningen är på topp. Människor har gått man ur huse för att se denna tävling och heja fram deltagarna. Våra män gör riktigt bra tider och alla är nöjda och glada. Vi går hem, äter middag, slappar osv och vid kl 22.00 är det dags att dra ner på stan igen. Det är nämligen mellan kl 22 – 23 som de riktiga kämparna kommer in. De har nu 60 minuter på sig att klara maxtidsgränsen på 16 timmar. Ja, ni läste rätt…….16 timmar! Stämningen är magiskt vibrerande, det är totalt mörkt nu, människor är kvar ute på banan och kämpar, målet är upplyst med massor av ljus och stora läktare är uppsatta. Läktarna är proppfulla med människor i alla åldrar (vår dotter sitter på mina axlar, min IronMan är för trött J) och en DJ spelar massor av medryckande musik, för nu skall de sista kämparna lyftas in av publiken. När klockan är 22.59 så kommer en stor, stor kvinna kämpandes uppför målrakan, alla vrålar, kommentatorn annonserar hennes ankomst och hejar på och kommentatorn ropar i högtalaren och vi gör oss alla beredda att som tidigare ropa – You are an IronMan!! Men…..tiden har gått ut…kvinnan stapplar in över mållinjen 5 sekunder över maxtid. Betyder det att hennes prestation är sämre, ingenting värd och inte räknas. Självklart inte, kommentatorn meddelar att hon inte kommer få någon officiell tävlingstid men när han frågar publiken om hon skall få medalj i alla fall vrålar alla unisont – YES!!! Och sedan vrålar vi ännu högre – Welcome, You are an IronMan!!

Ha ha ha, nu grinar mamma igen kommenterar min dotter till min man som också såg ut att ha något vått i ögonvrån. Så underbart att se människor utmana sig själva och att denna utmaning och tanke har fört dem hela vägen in i mål och fantastiskt härligt att se människor vara så stolta över sig själva och vad de klarat av.

Challange Mallorca oktober 2014 (1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning)
Över 30 grader varmt i oktober, för varmt för våtdräkt som blev förbjudet att använda för nästan alla. Det fanns nämligen dem som var förlamade från bröstet/midjan och neråt som fick ha sina dräkter eftersom det var deras enda möjlighet att får underkroppen att flyta. Snacka om att det krävs mod av en person att med lama ben, en arm, ett ben osv slänga sig ner i vågorna i öppet hav och simma. De är ju tufft nog att klara av detta med en kropp där allt finns på plats. Blev otroligt imponerad när jag såg person efter person bäras upp ur vattnet efter genomförd simning och som nu skulle ut på 90 km handcykling, för att sedan avsluta med att driva på sin rullstol i denna tryckande värme i ytterligare 21 km. Vilka kämpar!! När vi såg en man med bara ett ben kämpa sig fram på sista sträckan var det dags för tårar i ögonen igen. Ingenting kunde stoppa denna man från att utmana sig själv och sin kropp. Svetten lackade, fästet för benet var så svettigt att det på slutet hamnade snett och behövde justeras gång på gång…..men i mål skulle han och i mål kom han. Det leendet och den stoltheten som denna man uppvisade när han korsade mållinjen var enormt att bevittna.

träna3träna4

Dessa upplevelser ger mig verkligen perspektiv på livet och lär mig hur mycket vi människor faktiskt kan åstadkomma bara vi bestämmer oss för att vi vill, kan och ska.

Jag kan varmt rekommendera dokumentären: ”Gymnasten som lärde sig att gå” Denna dokumentär handlar om en ung man som bryter nacken vid 19 års ålder och nu vid 23 års ålder både går och andas själv igen mot alla odds.

Vill du inspireras ännu mer kolla in det här (men varning för behov av näsduk) http://www.youtube.com/watch?v=8SbXgQqbOoU

Ge dig själv en utmaning – och genomför den!!

Lycka till!

//Anna