» » Och så levde de lyckliga i alla sina dagar… eller?

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar… eller?

posted in: Okategoriserade | 0

I år firar jag och maken vår 16:e bröllopsdag och fortfarande så är han i mina ögon den finaste mannen som finns. Omgivningen kommenterar ofta vår över 20 åriga kärleksrelation med att vi har haft en sådan tur. För mig handlar det inte det om tur, det handlar om att vi tillsammans jobbar aktivt på att hålla relationen intressant, levande och glädjefylld och vi försöker dessutom att vara mycket noga med att inte ta varandra förgivet och påminna oss om att vi faktiskt väljer om varandra varje dag.

Fler och fler människor söker idag parterapi och hur konstigt det än kan låta så gläder det mig. För mig betyder det nämligen att människor på så sätt aktivt försöker göra en förändring i relationen och inte bara ger upp och går vidare utan att ha undersökt om det som gått sönder/förlorats går att laga/hitta igen. Ibland är det bara några justeringar som behövs för att en havererad kärleksrelation skall börja leva och blomstra igen.

Många tror att vi som jobbar med parterapi bara jobbar med otrohet, lögner och hem som det konstant bråkas i. Dessa situationer möter vi självklart men många gånger är det mer vardagliga saker som behöver behandlas och jobbas på. Det vanligaste jag som parterapeut ser brister mellan par som söker terapi är kommunikationen. Paret har helt enkelt slutat prata öppet, tydligt och ärligt med varandra och då blir det som upplagt för missförstånd och tolkningar. En relation som präglas av detta börjar långsamt att monteras ner och övergå i något som istället för att kännas fint, tryggt och kärleksfullt nu känns tungt, sorgligt och irriterade. Frustrationen över att relationen har hamnat här är oftast något parterna tar ut på varandra på olika destruktiva sätt.

Något jag ofta hör i terapirummet är:

– Det är så mycket med barnen, jobbet och allt annat som jag skall ta ansvar för, så jag orkar liksom inte vara trevlig mot honom/henne också. Någonstans måste väl jag bara få släppa och bara vara också?

Klart att det är hemma man skall få släppa och bara vara men är det en rättighet man har att alltid få ta ut sin sorg, trötthet, irritation, stress osv på sin partner? Varför låter vi oss så ofta ”grisa ur” hemma och vara arga, snarstuckna, trötta och irriterade där? Hur roligt är det att alltid träffa en partner som gnäller, skäller, surar, gråter och exploderar i raseriutbrott? Par som har fått in det här i sin relation brukar jag låta jobba med läxor där det får ta med sig lite mer av sitt professionella jag hem till sin familj. Ens professionella jag skulle ju aldrig explodera på en kollega för minsta lilla, låta kort i tonen, inte lyssna osv. Flera av de par som jag har jobbat med vittnar om att denna förändring hemma har gjort stor skillnad för stämningen hemma i familjen.

Självklart är det fantastiskt om ens partner kan vara med och uppfylla ens behov av t ex tröst, uppmuntran och förståelse. Dock behöver många människor av idag även öva på att ta eget ansvar för att uppfylla sina egna behov så att 100 % av det ansvaret inte ligger på ens partners axlar.

En annan viktig ingrediens för att fint kärleksförhållande tror jag är kompromiss och viljan till förhandling. Många av oss har en idé och tanke om hur den perfekta relationen ska se ut och tänker då inte alltid på att den som man delar sitt liv med kanske inte alls har samma bild, tanke och önskemål som man själv. Många par som jag träffar har hamnat i varsin ringhörna där man strider hårt för sin sak/bild/tänk och då blir denna strid viktigare att ”vinna” än att hitta en lösning som fungerar för båda parter och där båda i så stor mån som möjligt för sina behov tillgodosedda.

Det finns tyvärr inget recept på hur en lycklig kärleksrelation skall tillagas, men frågar ni mig så tror jag att i alla fall några av de viktigaste huvudingredienserna är:

  • Rak, ärlig och tydlig kommunikation
  • Glädje & Humor
  • Ömsesidig respekt
  • Mycket fysisk kontakt
  • Gemensamma mål och drömmar
  • Tillit
  • Kompromiss och förhandling
  • Egen tid
  • Vuxentid tillsammans utan barnen
  • Ge varandra tillåtelse att växa och blomstra istället för att begränsa och hålla tillbaka
  • Viljan att hjälpa till och underlätta för varandra
  • Ömhetsbetygelser i både ord och framförallt handling

Bröllop

//Anna