» » Missunnsamhet & förminskande

Missunnsamhet & förminskande

posted in: Okategoriserade | 0

Något jag ofta hör om via mina klienter, bekanta och vänner är hur vi svenskar fortfarande verkar ha Jante med oss på axeln. Jante verkar än idag påverka människors handlingar och beteenden på ett enligt mig väldigt negativt sätt.

Själv blev jag tidigt bekant med Jante eftersom jag kommer från en liten norrländsk bruksort och där får man tidigt veta och känna att man minsann inte skall tro att man är något eller har något speciellt att tillföra andra och välden. En annorlunda klädstil, att var gay, ett annorlunda val av utbildning osv möts ofta med ett undrande eller fördömande. Varför skall hon/han krångla till det så förbannat? Vore den inte bättre om hon/han bara var som annat folk? ……..Bättre för vem brukar jag undra?

Om en människa vill lägga ner hela sin själ på att forska, bygga små modellflygplan och sälja, föreläsa, skriva en bok, jobba i eget företag, skiva låtar, öppna blomsterbutik eller något annat så är det väl upp till varje enskild individ. Om detta val gör personen lycklig och det man gör inte skadar någon annan så borde det väl inte vara något att irritera sig på i andras ögon.

En kvinna jag är bekant med har slitit mycket hårt i hela sin yrkeskarriär och har nu äntligen fått chansen till ett chefsjobb.  För att få denna chans så har kvinnan jobbat mycket hårt och studerat vid sidan av sitt heltidsjobb, gått vidareutbildningar, offrat mycket fritid och pusslat och trasslat. Kvinnan är mycket glad över sin nya chans men glädjen blandas även med ledsamhet eftersom hon nu har lagt märke till en attitydsförändring hos många av de människor hon möter. Visst önskas hon lycka till då och då, men hon vet att det även snackas skit bakom hennes rygg kring om det verkligen var hon som var mest lämpad för tjänsten, om hon kanske är inkvoterad p.g.a. att hon är kvinna, vems rygg hon har kliat för att få denna chans osv. Kvinnan har även öppet ifrågasätts av hennes medarbetare där det spekulerar om hon nu verkligen kommer kunna klara av det här eftersom hon är ensamstående mamma. Kommentarer som att: – ”Jaså, du skall få vara med och leka med de stora grabbarna, är du verkligen redo för det?”, ramlar in titt som tätt och gör kvinnan mycket trött på hela situationen och tyvärr förtar detta en stor del av glädjen kvinnan känner inför sin nya tjänst.

Missunnsamhet

 

Min egen man (vet ni som läser mina inlägg) tränar hårt eftersom hans nya passion är triathlon och med en kronisk sjukdom så har han dessutom inget annat val än att lägga mycket tid på träning för att få vara rörlig och hyfsat smärtfri. Vi har efter flera år nu sluta räkna de syrliga kommentarerna som han och jag får på det ämnet. Det som vädras är alltifrån hur han ens hinner jobba med så mycket träning som han måste lägga ner och får personen som säger detta då reda på att min man har eget företag så ler man lite överseende och säger något i stil med att: – Ja, ja, är man sin egen chef så gör man väl som man vill.  Andra undrar hur han kan behålla en fru och antyder att han får passa sig så frugan inte tröttnar. Andra berättar för oss att jag måste vara en såååå förstående fru som låter honom hålla på som han gör, eller så antyder man att jag (hans fru) är en mes som inte slår näven i bordet och kräver att han skall vara hemma mer eftersom det här måste ta massor av tid i anspråk och då är det ju självklart så att frugan och barnet blir försummade. Att min man mår toppen av detta, att vår familj trivs tillsammans och känner oss mycket lyckliga tillsammans och att vår aktiva livsstil passar oss är inget som verkar räknas när människor har bestämt sig för att detta är konstigt/fel/omöjligt.

Missundsamhet 2

 

En god vän till mig har skrivit en bok och att göra det har självklart varit både roligt och mycket slitigt. När boken sedan äntligen ska lanseras och min vän är på lanseringsturné så är hon bland annat i sin hemkommun och signerar böcker. Gamla bekanta gick förbi skyltfönstret hon satt i utan att komma in och säga hej eller ens bevärdiga min vän med en blick. Vänner till familjen dök inte upp för att visa sitt stöd eller gratulera. När man träffar på min vän så nämner man inte med ett ord att kommentera att man ens noterat att hon skrivit en bok, trots att min vän vet att den informationen knappas kan ha undgått någon i före detta hemkommunen. Min vän försöker att inte ta det personligt och bli ledsen, men det är klart att det känns.

Allt detta gör mig så trött och till och från ganska rasande. Vad är det här för stil!! Kostar det verkligen på så jäkla mycket att vara generös och plussa andra människor istället för att sänka och förminska dem?

 

Vill härmed lämna ett önskemål till Sverige,

Öva på att:

  • Uppriktigt gratulera någon till en ny tjänst
  • Inspireras av att någon lyckas får ihop ett liv där både jobbet, familjen och träningen får plats och kan prioriteras.
  • Känn glädje med att någon lyckas göra sig ett namn inom sin bransch t ex skriva en säljande bok, får jobba med sin passion, vinner på lotto, lyckas leva på sin passion osv.
  • Lyfta våra medmänniskor istället för att sänka dem.
  • Ge någon en komplimang.
  • Uttrycka beundran för någons personlighet eller färdighet
  • Le mot världen.
  • Skrota Jante!

 

Spread love
Spread love

//Anna