» » Kroppen, en riktig överlevare (del 1)

Kroppen, en riktig överlevare (del 1)

posted in: Okategoriserade | 0

Att jobba med rehabilitering av både kropp och själ är drömjobbet för mig. Det är utmanande, ett spännande detektivarbete, härligt kreativt och något som fyller mig med stolthet. Jag gläds när människor lämnar mig friskare, gladare, mer smärtfria och med hjärtat fyllt av hopp igen. Dock kan jobbet även vara sjukt tålamodspåfrestande.

Den moderna NU-människan (allt ska hända här och nyss) har mycket dåligt tålamod med både sin omvärld och framförallt sig själva. Detta gör ibland mitt jobb extra svårt eftersom det inte följer dagens snabba samhälle utan kräver sin tid.

Den vanligaste frågan jag får när någon kommer till mig är:

  • Hur många gånger måste jag gå för att bli bra?

Denna fråga är näst intill omöjlig att svara på. Allt beror ju på vad personen kommer med för problematik, hur länge man har haft ont/mått dåligt, hur djupt skadan/det själsliga såret sitter och framförallt hur hårt man som patient och klient är beredd att jobba själv på att bli bättre/bra. Rehabilitering och Habilitering är nämligen något som kräver ett stort engagemang från både terapeut och patient/klient.

Rehabilitering = Att återskapa en förmåga som en person haft. Hitta ett sätt att kunna återvända till en rimlig hälsa och ett normalt fungerande liv.

Habilitering = Att lära någon en ny funktion som en person inte tidigare haft. Förbättra individens livskvalitet och att göra någon skicklig på något den tidigare inte kunnat.

Jag jobbar med båda dessa begrepp och den gemensamma nämnaren får båda är att de kräver mycket tid, tålamod, många repetitioner för att lära kroppen och tanken nya banor och inte allt för sällan krävs även mycket smärta, tårar och TÅLAMOD.

Avkoppling genom Guidade Meditationer

”Visst gör det ont när knoppar brister”, sade Karin Boje och det stämmer så väl och likadant är det med all typ av rehabilitering. Det gör många gånger ont, det är ofta enformigt och tråkigt, det tar tid, det går i motvind med bakslag och det kan till och från vara mycket kostsamt både i tid och pengar.

Men vad är alternativet? Är vi inte alla skyldiga oss själva att må så gott vi bara kan och göra allt vi kan och mäktar med för att nå dit vi önskar vara?

Vissa som läser det här känner kanske nu att det är lätt för mig att säga som verkar så frisk och hurtig. Ja, jag är stundtals mycket frisk och hurtig, men det betyder inte att jag alltid har varit det och att jag aldrig har behövt rehabilitera mig. Rehabilitering är tyvärr något jag behövt göra allt för många gånger i mitt liv och det har varit lika slitigt varje gång. Här är ett litet axplock från vad mitt 40 åriga liv har bjudit mig på.

  • Har opererat hälsenan ett otal gånger och faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag behövt hoppa på kryckor, varit gipsad och gått med ilägg.
  • Har brutit både handled och fot på flera ställen och behövt bygga upp dessa igen.
  • Har gått i terapi i över 3 år för att bearbeta egna hjärnspöken och för att vara säker på att min egen ”skit” är rejält tvättad innan jag ger mig på att försöka tvätta någon annans.
  • Har haft kraftiga inflammationer (bland annat hjärtsäcksinflammation) som har gjort mig helt utslagen och som tagit mig mycket lång tid att komma tillbaka ifrån.
  • Har brutit ryggen i samband med förlossningen och inte kunnat räta ut ryggen, domnat bort i hela benet och svanskotan.

man-m-kryckor

Delar jag nu med mig av detta för att få er sympati och empati. Nej, jag delar med mig av en liten inblick i mitt liv i rent inspirationssyfte. Kan jag, så kan ni! Livet går upp och ner för alla människor och även för mig har livet ibland varit tufft, men här är jag. Alive – and kicking!

//Anna